.

 

Redan när Piraats skadejournaler började samlas på hög lovade jag mig själv att han skulle bli min sista häst. Det sket sig rätt stort och helt plötsligt stod även Mon Amie i stallet. Efter henne skulle det däremot inte bli några fler hästar, speciellt inte efter skadereprisen á la Piraat. 

Men! Nu har det börjat suga en hel del i hästägartarmen. Jag kommer på mig själv med att bläddra bland annonser på daglig basis, vänder på slantarna i min ekande ekonomi, diskuterar med sambon och bollar idéer med mig själv. Inte blir det lättare av att alla runtomkring är så härligt peppande och tycker att det är en självklarhet att jag ska ha en häst till. Well hello I-landsproblem!

 

1. Skaffa foderhäst i minst ett år för att känna efter om jag verkligen vill fortsätta med hästeriet.

2. Lämna tillbaka kusen när kontraktet löper ut.

3a. Om hästintresset kvarstår och fortfarande känns kul så kommer Mon Amie betäckas med en så gott som redan utvald läckerbit.

3b. Om hästintresset fortfarande är på vift så får Mon Amie helt enkelt fortsätta sitt slappa pensionärsliv som vanligt.

 

♥♥♥

 

 

 

 

Men hur har alla hittat hit? Har någon mutat er? Har ni råkat googla vulgära könord och blivit direkt omdirigerade hit? Tell me! 

Klinikbesöket gick över förväntan! Inga mirakel har skett och heller ingen förbättring, tvärtom fanns där lite förändringar på röntgen men lika glad var jag för det när jag fick åka hem med en icke utdömd bästavän.

Dom enorma förkalkningarna i nacken hade förvandlats till kompakt ben vilket resulterar i att nacken är ännu stelare nu och gör ännu mer ont när den utsätts för påfrestning. Dessa "benpålagringar" syns och känns nu väldigt tydligt i form av två hårda bulor i nacken och gör att hon återigen är väldigt tryckkänslig där.

Vår fantastiska veterinär beundrade min kämparglöd och sträckte sig så långt i sin etik att hon skrev ut ett "livstidsrecept" på Fenylbutazon "för att jag ska få ut lite glädje av hästen". Tanken är att Mon Amie ska få äta det i ett par dagar för att sedan se om det gör någon skillnad i ridningen. Om jag vill så kommer vi då ha möjligheten att ge henne regelbundna kurer med smärtstillande för att åtminstone kunna rida ut i skogen några gånger i veckan. Notera dock att jag ännu inte har förhandlat med min inre moraltant om detta verkligen är en lösning som jag vill satsa på.

Veterinären var dessutom väldigt positivt ställd till att ta ett föl på Mon Amie. Hon har alla förutsättningar som krävs, bra stam, fint psyke, bra exteriör och inga ärftliga skador/sjuldomar. Det kan även gynna oss båda på flera sätt...

1. Jag får såklart en avkomma efter min älskade häst.

2. Vi får minst ett helt kravlöst halvår på oss då Mon Amie bara får gå i hagen och förhoppningsvis kanske läka ihop lite, jag kan släppa alla kraven från min sida och behöver inte känna någon press över ridningen.

3. Ett sto producerar mycket nya hormoner under sin dräktighetstid. Mirakel kan hända och detta kanske till och med kan hjälpa till att sätta igång någon slags läkningsprocess i nacken.

You don't feel the fall.
Hope when the water rises,
You built a wall.

Hope when the crowd screams out
It's screaming your name
Hope if everybody runs
You choose to stay ♥

 

 

 

 

 

 

Som hemmablind kuseägare är det förjävlakul att kunna bläddra tillbaka i arkivet och inse att det har skett lite förändringar trots allt! Min anorektiska hästräka har på mindre än ett år förvandlats till en inte fullt så anorektisk hästräka. El fantastico!

Att detta dessutom främst beror på den icke uträknade, fina foderstaten snarare än ridning (pga alla skador ofc) ger ett ännu finare kvitto på att en häst inte måste vara i full tävlingskondition för att få vara lite fin i kroppen. Suck on that era "min kuse är ful för att denne har vilat i två månader"fläskpuckon!

 

Min fantastiska pojkvän/sambo/bihang/kalladetvaduvill erbjöd sig att vara paparazzi igår och tryckte in cykeln i bilen (det borde vara livstidsstraff på att köra bil utan dragkrok) för att kunna hänga med oss till stranden. Mon Amie blev alldeles varm i trosan av att äntligen få sällskap på uteritten och inbillade sig blint att sambo på cykel var sambo på extremt liten ponny, vilket i sin tur resulterade att hon fick panik om cykeln speedade på lite för fort och hon hamnade på efterkälken. Det passade heller inte att gå fram om denne inte var precis framför eller jämte henne.

 

En överladdad häst och en förvånansvärt skillad pojkvänsfotograf resulterade i några Top Model potentiella bilder som jag nu tänker bjussa på!

 

Efter att ha svurit, gråtit, svurit lite till och grävt ner mig i ett par dagar börjar humöret äntligen vandra lite smått uppåt efter en jäklans massa pepp och hjälp från finfina människor. 

Jag fick mig en nostalgisk tripp down memory lane tillbaka till ridskoletiden när det tog inte mindre än tre försök att klä på Mon Amie tränset. I mitt tycke är det på tok för många remmar på helt fel ställen och efter cirkus 20 minuter brainstormande och inpassning kunde jag klappa mig själv på huvudet och känna mig löjligt nöjd. Testpilota får vi göra imorgon! 

Hittills är jag supernöjd. Läderkvalitén är el fantastico, speciellt efter att jag gick bananas med läderfettet. Att remmarna måste spännas lite onödigt hårt kan jag väl lära mig att leva med om det kan hjälpa min älskade finkuse att slippa ha en massa ont. Måste bara komma på något sätt att pimpa pannbandet, pannbandet på en häst är ju trots allt som fälgarna på en bil. Fint ska det va!

 

 

Jag har aldrig varit speciellt rebellisk av mig, aldrig sprungit runt på gatan som andra tonåringar och gapat "hata polisen" utan några grunder till min ilska och framför allt, aldrig varit vårdslös i trafiken. Nu har dock även jag fått nog, när rättsystemet brister till den grad att en utsatt människa känner sig kränkt och förbisedd, när dom utnyttjar sin position till att dra egna slutsatser uifrån sina egna påhittade teorier utan att ta reda på fakta och när konsekvenserna av detta blir att man vänder upp och ner på en oskyldig människas hela liv.

Min psykiska hälsa säger stopp nu och det känns som att jag står och väger på bristningsgränsen. Jag är en käftsmäll från att gå in i väggen.

 

Framsteg är kul har jag hört...

Gissa om jag då blev asajävlaglad när det plingar till i mejlen och det visar sig vara en tjej som gladeligen vill sälja sitt begagnade träns till mig, i helt rätt färg och storlek! (För dom som har missat det så har jag letat ihjäl mig på begagnatmarknaden i flera veckor utan några framgångar. Folk gillar uppenbarligen att ta onödigt mycket betalt för att någon har stämplat skiten med "Dyon".) Och om det är något jag har lärt mig genom alla år som fattig hästägare, så är det att man aldrig tackar nej till möjligheten att kunna spara 2.200 pengar. Min snåltarm blev lättad och Horsemeup kan köra upp sitt träns, tillsammans med sin bristfälliga (obefintliga) kommunikation, där bajset växer :D

Mon Amie har varit under strikt igångsättning i cirkus en vecka och jag kan ha råkat jinxa det hela lite genom att ösa lovord över min åh så fantastiska kuse. Jag har nämligen helt glömt att ta med i beräkning att den senaste veckan har vi strosat runt på vägarna i kolsvart mörker, dvs kusen ser absolut ingenting att bli rädd för, niet, nada, zero.

Idag modifierade vi igångsättningschemat och istället för en planerad uteritt fick Mon Amie springa av sig all den energin i ridhuset, trodde jag. Hon galopperade 1,5 varv i snigelfart och travade 1 varv med samma ambitiösa tempo tills hon slutligen kände sig nöjd och spenderade dom resterande minuterna i ridhuset med att slicka rent min panna. 

Återstår att se vilket humör hon är på imorgon...