.

Min motivation har grävt ner sig, djupt, och denna gången verkar den inte va så sugen på att komma tillbaka.
När man har gjort samma sak dag ut och dag in i 12 år, då får man kräkas på det.
I 12 år av mitt snart 20åriga liv har jag mockat skit, burit vatten, sprungit ut och in, till och från hagen, fodrat, gått upp onödigt tidigt varje helg och spenderat i princip varenda krona på hästarna. Bara för att i en timme om dagen (om inte mindre) få sitta upp på hästryggen och känna att allt är mödan värt.

Men vad gör man när ens fantastiska, stora, bruna bästa vän får en att sakta förlora hoppet om att allt någonsin kommer bli bra?
Det har gått ett år sen Piraat var fullt frisk. Dvs om han ens var frisk då, och jag saknar det.
Jag saknar att få en guldstjärna för ett perfekt galoppombyte.
Jag saknar att klara en felfri trekombination.
Jag saknar till och med att lägga en sadel på hans rygg.

Det märks tydligt att man har fastnat i en "äta, skita, sova, jobba"rutin när man efter en månad loggar in på bloggen och inser att man inte har något som helst att blogga om.

Mina storslagna nyårslöften om att jag skulle ta tag i mitt liv, bli biff, sluta whina om att kroppen lägger av 24/7, börja äta rätt, skaffa gymkort och allt som hör till är som bortblåsta. För ärligt talat, vem fan har tid?
Att läsa gamla fitnesstidningar från 2009 på lunchrasten med löjligt överhurtiga medelålderstanter som på rak arm kan kläcka ur sig fem tips om hur du tränar med din tvättkorg, det är nog det närmaste jag lyckas komma när det gäller träning. Och då pratar jag såklart inte om tvättkorgsknäböjningarna, utan själva tidningen i sig. För vem har tid till att tvätta?

Och nej, jag köper inte ett halvtaskigt argument som "det gäller att skaffa sig tid". Sure! ge mig 100 timmars dötid i 20års present så ska ni allt få se att jag gör något vettigt med dom. Och, jaa det finns gym som har öppet 24/7 men hellre dör jag i AIDS än offrar mina fem timmar skönhetssömn för lite rövsvett.

Eftersom det garanterat finns en hel drös med folk som delar samma bittra åsikt med mig så tänker jag nu dela med mig av universums mest effektiva träningsprogram!
First av all, träningsupplägget:
-Börja med en oändligt lång promenad med hunden. Släng såklart på dig dina mest slitna skor för att uppnå de optimala balansövningarna i det snorhala väglaget. Skit i mössan och vantarna så blir du lite härdad på köpet.
-Kör därefter till macken för att hyra släp och koppla på tre olika släp på din bil innan du inser att det faktiskt är själva strömsladden det är fel på, inte bilen.
- Rulla sedan fem mil till ditt mål där du i närmare två timmar ska packa 25 enorma säckar proppfulla med spån. Detta sker såklart i en kvav, dammig miljö som skulle få vilken astmatisk människa som helst att vilja ta livet av sig. Ordinarie människor klarar sig lindrigt undan med endast en halv spånbal i näshålan och ett par kg damm i lungorna.
-Slutligen kör du till stallet där du ska ta hand om dina huvudsakliga uppgifter. Detta gör vi alltså i en nummerordning...
1. Skyffla ut 100kg gödsel som brundjuren har producerat på en(!) natt. Sinnesjukt mycket om jag får säga det själv.
2. Förbered 25 kg mat till samma brundjur. Självklart ska varje höpåse lyftas minst 2-3 gånger eftersom kilona måste stämma till punkt och pricka.
3. Ta tag i det sjuka djurets 100kg tunga huvud och försök för kung och fosterland att trycka in medicinsprutan i mungipan samtidigt som själva huvudet guppar upp och ner som en gammal man med hemorrojder. Övningen utövas optimalt om djurets huvud sitter två meter upp i luften, eller högre.
4. Punkt nr fyra består av 25 st 15-20kg tunga spånsäckar som ska släpas fram till stegen, för att sedan släpas uppför den tre meter långa stegen för att slutligen landa på loftet. Ha i åtanke att öppningen till loftet är ett hål på ca 0,5x0,5 meter och säckarna väger ca en tredjedel av din kroppsvikt.
5. La grande finale! Slutligen ska du laga staketet som ditt brundjur obemärkt sprang igenom vid morgonens utsläpp. Detta kräver ingen direkt styrka men tär en del på din psykiska hälsa eftersom det krävs att du ska leta upp alla trasiga delar i den kolsvarta hagen, knyta upp ett flertal knutar på en eltråd med tänderna då du passar på att sticka dig själv i både näshålan och diverse läppar för att till slut inse att det inte går att rädda fanskapet och du gör en halvtaskig knut på stolpen i brist på motivation.

Det viktigaste av allt, dieten!
Frukost: två rostade mackor med smör (endast smör) och en RedBull on the road.
Lunch: en RedBull on the road.
Middag: två kakor som du slänger i dig i ren panik för att du märker att ditt tidsschema inte går ihop med alla femtioelva saker du har på din "to do"lista
Kvällsmat: fyra rostade mackor, denna gången lyxar vi till det med sylt eftersom vi inte längre känner någon panik. Det enda som finns kvar att göra är ju sova, och det är ju lite oväsentligt.

Därför har jag härmed bestämt att vara hästägare är en träningsform. Sådetså. Punkt.

2011 var sjukt. Nuff said.
Nej men en halvtaskig sammanfattning kan ni väl få (i streckform, såklart)

"Privatlivet"
- Max blev min andra halva i början av året och sen dess har vi hängt ihop som två tummar i en röv, på heltid.
- I samma veva blev jag helt plötsligt sambo, fick panik och blev tvungen att inse att jag faktiskt inte är 12 bast längre. Nu för tiden känns det dock rätt chill.
- Jag fyllde 19, fullkomligt meningslöst om jag får säga det själv.
- Fick en jobbig och väldigt livsomvälvande diagnos gällande mitt nack/ryggparti men bestämde mig för att fortsätta med livet i samma veva som jag alltid har gjort.
- Den vita hatten besudlade mitt hår och jag tvingades klämma på mig en klänning för första gången sen jag var typ 5, det var nämligen studentdags! Överlycklig, panikslagen och smått genomfrusen tog jag ett av dom största kliven in i vuxenlivet.
- Hann knappt smälta det faktum att skolan faktiskt är över innan det blev dags att börja jobba.
- Jag och Max började gå i husköpartankar och kollade på vårt första hus, nu hoppas vi bara att allt går vägen.

"Hästfronten"
- Jag och Piraat utvecklades som ekipage med fina resultat.
- Trots min enorma hopprädsla fick vi fina lovord från både Svante Johansson, Lasse Parmler och även våra ordinarie tränare.
- Vi startade vår första "tävling", en liten Clear Round på hemmaplan. Pga min ryttarmiss blev det ingen rosett trots en felfri runda men lika glada var vi för det och jag flög på rosa moln i minst en vecka framöver.
- Dessvärre var Piraat mer sjuk/skadad än frisk under 2011 med Lymfangit, Luftvägsinfektion, tre omgångar av Sandkolik, spiktramp och diverse sårskador.
- I början av sommaren blev Piraat halt och vi åkte in till klinik där vi upptäckte kotledsinflammation. I samma veva fick vi reda på att han även har en kronisk förslitning i gaffelbandsfästet. Något som innebär att han förmodligen aldrig mer kommer hålla till något mer än promenadridning.
- Efter många om och men bestämde jag mig för att skaffa foderhäst och det var då MonAmie klev in i mitt liv.

Men nog om det. 2012 ska bli grymt. Punkt.

Nä nu är jag så löjligt irriterad att det nästan sprutar eldiga Tacos ur feseprutten på mig. Detta kräver ett blogginlägg!
Det krävs inte mycket för att jag ska inse varför jag aldrig någonsin i hela mitt liv har sålt grejer på annons innan. Tacka vetja kontakter inom vän och familjekretsar. Köpare är nämligen idioter, hela bunten. Eller åtminstone 99,2% av dom. Därför tänkte jag nu dela med mig av ett par vanliga fenomen som den övriga säljarbunten säkerligen kommer känna igen sig i.
Ha i åtanke att alla annonser har en utförlig text med bild som tydligt visar storlek, färg, pris, skick och ifall prutmån finns.

La idiota nr 1:
"Jag undrar ifall du kan gå ner pris på stigbyglarna? Jag har nämligen fått sååå bra erbjudande på sååå många andra snordyra stigbyglar"

Alltså...nej. Inte nog med att grejerna redan är utslängda för samma vrakpris som en gatuprostituerad i Thailand så tror folk även att jag tänker knäböja mig för det mentalt invalida aset och falla för hennes grupptryck á la dagisnivå. Att den resterande säljarbunten är dum i huvudet och inte ser något värde i sitt skräp innebär INTE att jag gör detsamma. Så far åt helvete din snåla snorapa och lär dig tyda prislappen till nästa gång.

Le kioskmongo nr 2a:
"Vad är det för storlek? Färg? Hur är lädret? Kan du skicka fler bilder? Vad går frakten på? Vad är det för spännen? Var bor du? När kan jag hämta det? *koma*

Nej, den sista idioten är inte född än och jag slutar aldrig förvånas över det faktum att folk faktiskt klarar av att ens se sig själva i spegeln efter att ha ödslat bort ca en vecka av mitt fullspäckade liv för ingenting! Fönstershoppa gör man på stan, inte på mejl era vidriga små pölar av diarré.
Är du intresserad av produkten så borde du även vara intresserad av mitt kontonummer för det är nämligen där jag förväntar mig att pengarna ska landa om du slösar med min tid. Även om min tid är värd mycket mer än du någonsin kommer ha råd med.

Le kioskmongo nr 2b:
"Vad är det för storlek? Färg? Hur är lädret? Kan du skicka fler bilder? Vad går frakten på? Vad är det för spännen? Var bor du? När kan jag hämta det?
När förhöret är över...
- Jag har typ inte råd just nu.

Det kan faktiskt vara en idé att ta sig en titt i plånboken INNAN man bestämmer sig för att shoppa loss på bekostnad av andras tid. Det är faktiskt inte så fruktansvärt svårt att slita upp kardborren på din sliskiga Hello Shitty plånbok för att inse att det faktiskt inte ligger något mer där än gårdagens godiskvitto från Ica. För ja, efter närmare åtanke så var det ju faktiskt där du brände din sista veckopeng.

Skrev ett långt inlägg. Klarade inte av att publicera det. Det skär i hjärtat. Så jag säger bara en sak.

Att jag uppdaterar bloggen måste kännas som något i stil med Backstreet Boys återförening för er.
Det är nu ni kan vråla av glädje för mitt inre snälla jag har nämligen bestämt sig för att ta upp bloggandet igen.

Men först en liten sammanfattning i punktform. Eller ja, streck.

- Jag måste verkligen hitta en nytt jobb, helst igår men imorgon går också bra.
- Om den mentalt invalida kärringen på Folksam inte slutar bråka med mig så kommer jag personligen åka till hennes kontor och skjuta sönder hennes sista tappra hjärncell med min megabazooka.
- Max är snäll.
- Eftersom jag är Afrikas största tidsoptimist så är min önskelista inför julen i princip färdig. Högst upp står reservdelar till mitt rygg/nackparti.
- Julpyntet kan vänta.

Och nu kommer vi till det viktiga, das hästfront!

Piraat har äntligen fyra friska hovområden och kan härmed sättas igång! Frågan är om jag vågar riskera mitt liv för sisådär femtioelfte gången? Svaret på det får nog faktiskt bli ja för han är inte nådigt ful för tillfället. Need mer muskler, bli biff osv. Tur att han är jättesöt iallafall.

Sen har väl ingen lyckats missa det faktum att jag har fått tillskott på hästfronten! :) Jag har varit dundermystisk, helt enkelt för att slippa alla dryga frågor från alla dryga människor ifall något hade gått käpp rätt åt fan. Men nu är hon hemma så det kan lika gärna hamna på förstasidan i tidningen. Såå gott folk, låt mig få presentera...

Mon Amie
Sto f-08 e. Sandakan


(Systemkameran har av någon anledning gått i förtidspension så ni får nöja er med en skitkvalitiv Iphonebild sålänge)

Det sägs att omväxling förnöjer, då är det väl tur att vår fina, färgglada flock har nyanser av varje hörn i färgpaletten ;)
Och nej, det är inte mina fotokunskaper som brister utan det är hagen som lutar.

Bloggen ligger på latsidan (newsflash)
Helt enkelt för att jag inte har något superkul att uppdatera er om. Min motivation är lika pepp som en heltidsförstoppning så ja, jag återkommer.

För övrigt så tänkte jag informera er om att jag kommer sluta länka till bloggen.
Den som vill läsa får hitta hit på egen hand. Helt enkelt för att min facebooklogg börjar se ut som en jävla annonssida. Så dra tummen ur feseprutten och håll lite koll själva.

Piraat har nu officiellt krossat skiten ur mina barndomsdrömmar om hur fantastisk det är att vara hästägare.

Ett steg fram, femtio steg bakåt. Ungefär så ter sig livet just nu och återigen har jag en häst med endast 2,5 fullt fungerande ben. Piss i gretas fitta vad trött man blir.
Piraat har på något vänster lyckats vrida skiten ur sin sko vilket resulterade i en onödigt djup och bred spricka i sulan. Även en söm letade sig in i sulan och lämnade ett inte lika djupt hål. Hur som helst blev Piraat blockhalt på benet så nu är det sjukomslag som gäller några dagar framöver i hopp om att slippa en värstinghovböld.

Mitt nästa stora mål blir att packa ner alla Piraats sjuk/skadejournaler, vet.fakturor och resa till ridskolor runtom i landet för att köra upp hästägarverkligheten i nyllet på varenda giriga snorunge. Visst dream big men Face the facts gott folk, hästlivet är inte roligare än en rektalundersökning.

Eftersom jag gillar att skryta om min stabila ekonomi så kan jag börja detta blogginlägg med att säga att jag för tillfället är ovän med min gula plåtlåda. Den låter döende, skämmer ut mig på vägarna och kostar dessutom alldeles för mycket pengar. Förhoppningsvis kommer vår relation att lappas ihop efter lite parterapi och delbyten.

Som om inte det är utgift nog så går Max i husköpartankar (what the fuck?) Killen som är för snål för att ens köpa sig en vettig vinterjacka tänker glatt punga ut med en halv miljon för en bostad. Sure, inte mig emot men va hände med "Vi måste båda ha välbetalda fastanställningar" och "Det kostar alldeles för mycket att underhålla ett hus"?
Visst vore det helt fantastiskt att slippa stan och kunna ha hästkräket bakom husknuten men jag håller förhoppningarna låga (riktigt sådär bottenlåga) för ärligt talat, vi är fattiga.

För övrigt känner jag ett starkt behov av en bloggdesign. Inget superflashigt, vad som helst bara jag slipper denna deprimerande kontorsdesign. Snorfult är det.

Jag har gått och blivit Iphonefrälst. Inte av den nya besvikelsen 4S, utan den gamla fina Kerstinversionen á la 4. Den vita ofc.
Dessvärre tycker inte min inre snåljåp att det är någon höjdare att spendera nästan halva löneinkomsten på en kommunikationsmanick så jag får glatt leva vidare med min stenålders x10, åtminstone tills Iphone 5 ploppar upp i butikerna.

Istället slängde jag iväg en liten summa på mitt vinteride. Dvs en extraordinär ridjacka som jag tänker bosätta mig i denna vinter. Självklart har jag inte informerat Max om prislappen än, helt enkelt av den anledning att ja, jag vill leva. That´s it.
Men jag är varken snål eller självisk så självklart fick även Piraat något att glädjas över. Han har länge tjatat om ett nytt bett till samlingen så jag fick snällt ge mig och köpa det där Sprengerbettet med D-ringar som han så länge har suktat efter. Det betyder med andra ord att vi har två tredelade Sprengerbett som bara ligger och samlar damm nu, hojta if you want ett! (gratis annonsering <3)

Nej nu blir det till att hålla hårt i dom resterande slantarna. Bara för att någon idiot fick för sig att man tydligen måste äta också. Hästen har å andra sidan fått för sig att han behöver både skor, föda och tak över huvudet vilket låter enligt min mening som ganska mycket begärt av någon med en hjärna av valnötsstorlek.
Har man inga utgifter så skaffar man sig dom, tydligen.

Istället för bra gener blev jag istället utrustad med en fin förmåga att hitta dom vidrigaste programmen på TV. Så ja, här sitter jag och fnissar hysteriskt åt en uppfinningsrik man som på något vänster kom på den briljanta idén att värma upp sitt boningshus med kodynga. Effektivt? Ja. Odörfritt? Don't think so.
Överflödet gör dom krukor av, det tar liksom aldrig slut.

Men vad är kufnonsen utan lite hederligt gnäll?
Min mörbultade medelålderskropp (ja den är fallfärdig) klarar nu för tiden inte ens av ett simpelt sittpass på das dass och senast häromdagen lyckades jag paja höften på Max skithus (hamburgerkedjans alltså, inte min käre sambos). Det sa knak, jag sa aj och sen dess har hundpromenaderna varit outhärdliga. Dags att stämma någon kanske?

För övrigt så har hundkräket förvandlats till Hallands största attentionwhore sen han förflyttades till "the big city". Ja det är lätt att bli självkär när man är förskoleungarnas Justin Bieber men det är ingen ursäkt till att springa fram och skrämma ihjäl varenda stackars människa i hopp om att bli klappad.
Det är ju åtminstone tur att alla dumma jävlar tror att han är en valp för det skulle nog knappast framstå som lika charmigt om alla visste att han faktiskt är en medelåldersdawg.

Min stora, bruna, vinterfluffiga häst är grym punkt.

Eftersom jag är så dödligt mystisk så har jag varit väldigt inkognito när det kommer till hästfronten.
Det beror helt enkelt på den pisstråkiga diagnosen som Piraat fick för x antal månader sen.

Men nog om det.
Efter en brainstorm de luxe som har pågått under dom senaste veckorna fick jag den mest briljanta idén ever!
Det hela är så jävla uppenbart och det är gentligen löjligt att jag inte har kommit på det tidigare men jag säger bara en sak, Parelli!

Jag jobbade mycket med sånhär hokus pokus för några år sedan men la det på hyllan efter ett tag av någon okänd anledning, så det var väl på tiden att ta upp det igen.
Anywayz. Jag släpade ut stordjuret på grannens döläskiga utebana och körde stenhårt med "the seven games", och tro det eller ej men det går faktiskt att lära en gammal hund att sitta. Piraat nappade direkt på övningarna och genomförde allt som om han aldrig hade gjort något annat. Fyfan vad han är bra!

För övrigt så har jag ridabstinens så det skriker om det. Synd om mig. Buhu osv.

Avslutar mitt fantastika, glädjefyllda inlägg med en skitkvalitiv, ettparmånadergammal mobilbild på stordjuret själv <3

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men det är faktiskt creepy...
Mina hjärnceller jobbade med all säkerhet på lågvarv dagen då jag drog fram mitt gudomligt snälla jag och hjälpte den stackars satjäveln till polack med hans minst sagt inavlade språkkunskaper.
Jag klämde fram lite polska, han fick hjälp och that´s it. Det var åtminstone vad jag trodde men nej.

Den vidriga medelålderspungen har återvänt minst en gång i veckan sen dess och verkar inte riktigt fatta vinken när jag uttrycker mig med ord som "Jag jobbar, stör inte" och det faktum att jag har informerat honom femtioelva gånger om att jag faktiskt har en pojkvän som jag ska gifta mig och föröka mig med i framtiden verkar också vara väldigt svårt för hans hjärna att smälta. Så ja, tydligen har stackarn även problem med sitt egna språk.
Nästa gång ringer jag vakten och anmäler ufot för psykisk våldtäkt, no shit.

För övrigt så har operation "Jag vill ha en kissekatt" gjort succé!
Max argument om att lägenheten är på tok för liten och vi har redan en stor hund lyckades inte dämpa mitt tjat.
Jag är uppvuxen i skogen (i ett hus, inte som Mowgli) och är van vid att ha minst fyra djur rännandes runt fötterna så ja, en två i stan hindrar knappast mig från att skaffa en djurflock.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum!

Dessvärre floppade det hela när tjatet utvecklades till två katter, trots mina tio fantastiskt bra argument!
Men vi möttes halvvägs och körde på en kompromiss. Får jag bara en katt nu så ska jag få ha två hästar istället när vi skaffar hus (man måste ju ha en massa stallkatter sen också hehehe). Dock får jag betala båda hästarna själv och fortfarande bidra till hushållet men sure, vi har en deal!

Nu ska jag bara lyckas övertala vår käre hyresvärd om att släpa hit mer fyrbeningar vilket kan bli väldigt dramatiskt med tanke på att han egentligen inte vill ha några djur här överhuvudtaget. Men ja, jag har laddat upp med ett lager superargument och min spädbarncharm så wish me luck!

Ja gott folk, i skrivandets stund befinner jag mig på le jobb och här ska mitt ashål bosätta sig över helgen.
Min motivation är fortfarande på rymmen och jag hade mycket hellre stannat kvar i sängen och fortsatt min mardröm om Max i glasögon än att ge mig ut i detta minst sagt friska väder á la Nordpolen.

Men låt oss lägga mitt bitterfittemode åt sidan och se det hela från den ljusa sidan. Att jag är fast på le jobb innebär att jag förmodligen kommer må som något katten har spytt upp hela helgen (ack du stressiga värld), vilket i sin tur innebär att jag inte kommer ha någon tid för ansiktsboken och därmed slipper alla "Jag är ett omoget rövhål"statusuppdateringar i form av "YEAH all in idag! hihihihi pusss" och "Mår som man förtjänar idag, fyfan buhuhuhu :(:(".
Må ni alla idioter skita spik för resten av era liv, Amen.

Jag är inne i en sån där fantastisk "skiter regnbågar av glädje"period nu som ni kanske märker. Detta tackar jag inavlade försäkringsbolag och mitt pundhuvud till häst för.

Satjävlarna på diverse försäkringsbolag kräver att man betalar in varenda pissöre fortare än man hinner skita ut dagens frukost men när det gäller att göra något åt kunden, då ska det fanimig segas och dras ut på allt!

Pundhuvudet å andra sidan, han roar sig med att hoppa över två staket ut på den trafikerade vägen, trampa sönder två trädgårdar för att sedan på egen hand springa efter Jennie som är ute på promenad med hagkompisen.
Hade det inte varit för att han består av endast fett och ben för tillfället så hade Herr pundhuvud varit huvudmålet på McDonalds fortare än du hinner säga Piss i Mississippi.

Nu ska jag fortsätta ta ut mina frustrationer på kunder, Arrivederci!

Nästa person som kläcker ur sig att hästfolk är rika tänker jag sparka i ollonet. (Alla har ett sånt)

Denna fantastiska Oktobermånad har jag lyckats spendera cirkus 5.500 riksdaler på das häst och en fantastisk hovslagarutgift återstår!
Första tanken som slog mig var hur många Asiatiska B-horor jag hade kunnat få för denna summa men en utlandsresa är att föredra...

Senast idag tog jag en tripp till Herr Höbonde, (Herr djur blir annars så gnällig och anorektisk om han inte får sin föda) han fick några lappar i näven och jag fick några balar på släpet, cirkus 350kg för att vara exakt. Jag kan gott säga att ryggen och plånboken grät lika mycket av glädje.



När vi ändå är inne på min stabila ekonomi så kan jag passa på att kräkas lite galla över DHL som må vara den mest idiotiska fraktkedjan som denna jord någonsin skådat. Jag klickade hem ett täcke till stordjuret häromdagen och dom satjävlarna lyckades frakta skiten ända till Fegens djupa skogar för det tydligen var Ullareds närmaste Servicepoint, in my ass! Jag är minst sagt osugen på att köra 5-6 mil för ett jävla paket och betalar med glädje den tredubbla fraktkostnaden i framtiden för att få grejerna skickade med posten!

Avrundar detta inlägg med en bild som får vem som helst att pissa ner sig av glädje. Min häst är skitful och jag gillar det.

Att blogga suger. Jag menar det, verkligen. Promise. Eller så är det min brist på motivation som ställer till det men det erkänner väl inte jag.

Idag är en sån där typisk "jag vill rulla runt under mitt varma täcke och dricka mig full på te för att vädret gör mig självmordsbenägen"dag.
Min to do lista är på gränsen till oändlig och jag måste erkänna att jag var hyfsat pepp på att ta tag i skiten imorse. Åtminstone tills Bullen bestämde sig för att han behövde skita och vi gav oss ut på en långvandring i detta fabulösa väder. Min motivation drunknade med andra ord i en av dessa miljontals pölar så nu sitter vi här och tycker synd om oss själva.

Trots att tummen sitter så långt in i röven att jag nästan spyr upp den så måste jag faktiskt sluta böla till Ellen Degeneres Show och ta tag i mitt s.k vuxenliv.
Ibland saknar jag tiden som snorunge då päronen tog tag i alla räkningar, ringde alla dryga vuxensamtal och körde runt min röv i baksätet på vår gamla volvo.

Edit: Jag hatar Halebobreklamen med killen á la kuksugarläppar. Min fot hör hemma i hans röv.

För övrigt känner jag mig på gränsen till handikappad då Max fick äran att ta gula plåtlådan till jobbet. Jag saknar min andra hälft </3 (bilen alltså)
Jag har hö som måste hämtas, sovrum att renovera, djur att aktivera, hovslagare att ringa och försäkringsbolag att tjata på, dom sega jävla asen.

Nä, nu tänker jag avrunda mitt emoinlägg med en bild på mitt fantastika sällskap <3
Mest för att få Max att sluta klaga på att jag aldrig laddar upp några bilder...

Mina damer och herrar, pojkar och flickor, blivna och efterblivna...! Jag har lyckats med det omöjliga.
Ja gott folk, upp med näven om ni någonsin har lyckats få P-böter utanför ert egna hem för då är ni fanimig lika lyckade som jag!
Jag älskar att gå upp på morgonen, ge mig ut med hunden och mötas av ett bländande vitt avtryck av papper på framrutan av min redan så besudlade bil.
Ironin i det hela är så idiotisk att jag inte vet vem jag ska skjuta först. Jag har varit bosatt i Varberg löjligt länge nu och det första halvåret var jag rebellisk nog att inte ens äga en P-skiva. Trots det parkerade jag hejvilt i hela Varberg, nemas problemas! Polisen har tillochmed kört på våra gator flera gånger utan att ens så mycket som krysta fram något.
Jag är så arg att jag kan skita blod. Jag sätter alla mina högerlemmar på att det var en vresfitta till P-lisa de luxe som i brist på liv körde runt varenda barnsamhälle för att söka offer. Må du ruttna i helvetet din satanavkomma!

Men jag ger mig inte utan en fight. Så fort Max återvänder hem så tar jag bilen till polisstationen och överklagar skiten ur dom! Satjävlar.

Ja jag är grym på latin och borde tatuera in denna text mitt i pannbenet, helt enkelt för att jag spyr på den lika mycket som jag spyr på hela "Amor vincit omnia"hysterin som hela svenska fjortis/p12 befolkningen envisas med att tatuera in på alla kroppens lemmar. Nej kärlek övervinner inte allt. Cash is king. Idioter.

För dom lite mindre snabbtänkta så kan jag informera er om att jag just nu, vid detta tillfälle försöker få ordning på mitt CV. Klockan är alltså 6 på morgonen och jag är ledig så varför jag ens gör detta nu, det har jag inte kommit på själv än.

Den som kom på hela "Vi måste skriva CV för att få ett jobb, annars hamnar vi på socialen iförda i burka"grejen var nog hjärndöd. Eller varför inte en grönsak när vi ändå håller på.
Hela skiten går ut på att få ner alla sina ypperliga talanger och kunskaper på ett fyllt A4 papper (ungefär lika lätt som att skriva en 10sidig uppsats om en sten) för att fjäska in sig hos en chef som ändå kommer försöka få dig att jobba till minimumlön. Det är den nakna sanningen och där har det faktiskt ingen betydelse om du kan skriva skrivstil eller skita uppochner.

Att jag ens kan stava till mitt egna namn borde väl vara merit nog. Ingen annan verkar ju klara av det. (Svenskarnas besatthet av bokstaven H är minst sagt deprimerande)
Men nej. 12 skolår och 151 CVs senare så får man lika förbannat bara ett jobb. Pinsamt. Inte för mig men för alla dessa chefer som inte har något vettigare att skylla på än lågkonjukturen. Seriously, om det var mitt CV som sög så säg det, jag kommer inte direkt springa till mamma och gråta blod.

You shall not klaga! (Sjukt alternativt)
Jag har ju faktiskt ett jobb och jag slutar aldrig förvånas över det faktum att jag har lyckats klamra mig fast vid det, särskilt med tanke på att det är inom handel där den största regeln lyder "Kunden har alltid rätt". Ännu en hjärndöd som går och hittar på grejer...
Jag idiotförklarar den som behöver idiotförklaras, dock med en gnutta ödmjukhet för ärligt talat, kunden har sällan rätt. Särskilt inte efter att ha sprungit som en maratonlöpare på GeKås i 7 timmar med nerspydda barn. ( För de tröga som inte har fattat det så jobbar jag i Ullared). Alltså i hålan Ullared, inte det överbefolkade gula plåtvaruhuset.

När vi ändå är inne på kioskmongon. (Älskar min röda tråd i detta inlägg) Jag älskar hur hjärnkapaciteten brister på människor när dom kommer till hålan from hell (Ullared alltså). Det går inte en jobbdag utan den förbannat idiotifyllda frågan "Jobbar du här?". Nej jag går klädd i NetonNets kläder, namnbricka, passerkort och klättrar bland hyllor för att jag är ett så stort fan! Seriöst, vad hände med "Ursäkta, kan vi få lite hjälp? Tydligen är människan alldeles för stolt för att erkänna att den faktiskt är hjälplös och låtsas hellre att den har en synskada än att be om hjälp av en 19åring.