.

Min motivation har grävt ner sig, djupt, och denna gången verkar den inte va så sugen på att komma tillbaka.
När man har gjort samma sak dag ut och dag in i 12 år, då får man kräkas på det.
I 12 år av mitt snart 20åriga liv har jag mockat skit, burit vatten, sprungit ut och in, till och från hagen, fodrat, gått upp onödigt tidigt varje helg och spenderat i princip varenda krona på hästarna. Bara för att i en timme om dagen (om inte mindre) få sitta upp på hästryggen och känna att allt är mödan värt.

Men vad gör man när ens fantastiska, stora, bruna bästa vän får en att sakta förlora hoppet om att allt någonsin kommer bli bra?
Det har gått ett år sen Piraat var fullt frisk. Dvs om han ens var frisk då, och jag saknar det.
Jag saknar att få en guldstjärna för ett perfekt galoppombyte.
Jag saknar att klara en felfri trekombination.
Jag saknar till och med att lägga en sadel på hans rygg.