ett steg närmare rätt
Idag landade bettet i brevlådan!
Jag vet att jag är extrem tjatig just nu men om ni bara visste hur jäkla bra det känns att ha hittat en lösning som förhoppningsvis hjälper min älskade Mon Amie att komma ett steg närmare ett fullt normalt, smärtfritt liv. ❤️
Det ska bli jättespännande att prova bettet och jag hoppas verkligen att Mon Amie kommer acceptera det. Gör hon inte det, ja då får vi hitta på något annat. (:
Vi blickar framåt
Under vår promenaddebut i helgen blev det ganska glasklart att det inte har skett någon större förändring på skadefronten. Mon Amie är en riktig liten kämpe och när hon får komma ut är hon precis som vilken störtmysig, pigg, levnadsglad häst som helst. Men bara det att grimman ligger an mot nacken blir ofta ett irritationsmoment och ännu värre blir det när det uppstår ett högre tryck där.
Det i sin tur innebär att jag har fått utesluta allt vad "vanliga" träns heter. Idén om ett Dyon the difference-träns fick jag också lägga på hyllan efter att ha insett hur många (ordentligt spända) remmar det krävs för att hålla skiten på plats.
Så nu är detta bett på väg hem till mig.
För den som är nyfiken så förväntas det utseende/funktionsmässiga slutresultatet se ut såhär...
Jag är riktigt förväntansfull och tror att det alldeles säkert kommer gå helt kalas att rida med detta bett om bara Mon Amie accepterar det (:
Snaart hoppas jag att vi är där igen...
en oförändrad lägesrapport
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Mon Amie medicineras fortfarande 4-5 gånger per dag och på torsdag kan hon äntligen börja ridas lite smått igen.
Skadan verkar dock inte bli bättre, utan varierar mellan "oförändrad" och "värre" och jag önskar verkligen att jag hade några slantar att lägga på ett "Dyon the difference"träns. Det gör så ont i mig att se hur stackars M vissa dagar har så ont bara av att ha grimman på sig i stallgången.
Om lite mer än tre veckor får vi en noggrannare insikt i hur framtiden kommer se ut för vår del. Till dess biter vi ihop och kämpar på så gott vi kan.
♥
trettiofem kilo kärlek
♥
♥
Chockerande besked
Egentligen vill jag skrika, och gråta och spy galla över att livet är så orättvist. Men jag är bara tom. Fylld av chock och förtvivlan men får inte fram någon känsla.
Mon Amies nacke är helt förkalkad. Någon form av yttre trauma orsakade en rejäl inflammation i nacken, som i sin tur startade förkalkningen.
Veterinären misstänker att inflammationen fortfarande är aktiv eftersom symptomen visade sig så pass "nyligen" så Mon Amie får nu fyra olika mediciner i form av salvor, vätskor, pulver och sprutor för att förhoppningsvis bota inflammationen och bromsa kalkbildningen.
Om hon någonsin igen kommer fungera fullt ut som ridhäst är just nu väldigt oklart.
Jag hoppas ni förstår att jag lämnar bloggen ett tag.
på't igen!
Om det är något jag har lärt mig under alla år som ryttare så är det att man efter ett fall, snabbt måste upp i sadeln igen, oavsett situation. Denna gång är inget undantag och jag har återigen samlat till mig mod för att boka in ännu ett klinikbesök. Denna gång på Ugglarps gård.
Så japp, medan majoriteten av Sveriges tuttutrustade människor spenderar hela sin fredag med att "tagga fääst" så styr jag samtidigt kosan mot Ängelholm med min finkuse på släp.
Let the magsår begin!
Fashionistamode on
Matinköp pågår.
Dresscode:
- Fyra år gammal ridjacka med femton olika doftnyanser av hästrumpa.
- Sju år gammal hoodie.
- Ett par lika gamla 3/4-mjukisbrallor.
- Långkalsonger i säsongens färg.
- Ett par noggrannt utvalda raggsockor.
- Slutligen, ett par helt odörfria stålhättekängor som lyfter hela outfiten.
Summa summarum: Ni behöver aldrig någonsin oroa er för att detta ska bli en modeblogg.
det perfekta iFånplagget
Efter lite mer än två år med fula, skitiga, trasiga och lågkvalitiva skal (ibland inget alls och fånen ser ut därefter) anlände denna goding hemma här om dagen ♥
Förhoppningsvis kommer detta lyckas stilla min beslutsångest angående en iFån 5s ett litet tag till...ahmenvafan
Jag står fast vid min åsikt att livet som hästägare med lätthet kan jämföras med en rektalundersökning.
För guess what... Mon Amie har skadat sig...igen...fucking el crapo!
Vänster bakben är svullet och jag hanterade hela situationen som vilken hästägare som helst. Jag suckade högt och kladde ner skiten med kylliniment.
För den som har missat uppföljningen av vår fabulösa "åk hem och lär dig rida"diagnos (made by veterinär von *könsord*) så har det dessutom uppkommit söta små bulor på Mon Amies vänstra bog. Hårda, varma och svullna sådana.
Så ja, efter flera timmar av avancerad research på FBI-nivå (typ google) har jag efter måånga om och men och panikanfall och fiske efter mitt självförtroende, kommit fram till att det blir en bokning på Ugglarps hästklinik imorgon. Denna gången tänker jag minsann inte ge mig och kommer inte åka därifrån nöjd förrän kusekräket har fått en fullservice!
Edit: Hade helt förträngt att fint folk vägrar ha telefontider på helger så jag får snällt leva vidare med min ringa-kliniken-ångest till på måndag. rövsmör
