.

Efter att ha svurit, gråtit, svurit lite till och grävt ner mig i ett par dagar börjar humöret äntligen vandra lite smått uppåt efter en jäklans massa pepp och hjälp från finfina människor. 

Jag fick mig en nostalgisk tripp down memory lane tillbaka till ridskoletiden när det tog inte mindre än tre försök att klä på Mon Amie tränset. I mitt tycke är det på tok för många remmar på helt fel ställen och efter cirkus 20 minuter brainstormande och inpassning kunde jag klappa mig själv på huvudet och känna mig löjligt nöjd. Testpilota får vi göra imorgon! 

Hittills är jag supernöjd. Läderkvalitén är el fantastico, speciellt efter att jag gick bananas med läderfettet. Att remmarna måste spännas lite onödigt hårt kan jag väl lära mig att leva med om det kan hjälpa min älskade finkuse att slippa ha en massa ont. Måste bara komma på något sätt att pimpa pannbandet, pannbandet på en häst är ju trots allt som fälgarna på en bil. Fint ska det va!

 

 

Jag har aldrig varit speciellt rebellisk av mig, aldrig sprungit runt på gatan som andra tonåringar och gapat "hata polisen" utan några grunder till min ilska och framför allt, aldrig varit vårdslös i trafiken. Nu har dock även jag fått nog, när rättsystemet brister till den grad att en utsatt människa känner sig kränkt och förbisedd, när dom utnyttjar sin position till att dra egna slutsatser uifrån sina egna påhittade teorier utan att ta reda på fakta och när konsekvenserna av detta blir att man vänder upp och ner på en oskyldig människas hela liv.

Min psykiska hälsa säger stopp nu och det känns som att jag står och väger på bristningsgränsen. Jag är en käftsmäll från att gå in i väggen.

 

Framsteg är kul har jag hört...

Gissa om jag då blev asajävlaglad när det plingar till i mejlen och det visar sig vara en tjej som gladeligen vill sälja sitt begagnade träns till mig, i helt rätt färg och storlek! (För dom som har missat det så har jag letat ihjäl mig på begagnatmarknaden i flera veckor utan några framgångar. Folk gillar uppenbarligen att ta onödigt mycket betalt för att någon har stämplat skiten med "Dyon".) Och om det är något jag har lärt mig genom alla år som fattig hästägare, så är det att man aldrig tackar nej till möjligheten att kunna spara 2.200 pengar. Min snåltarm blev lättad och Horsemeup kan köra upp sitt träns, tillsammans med sin bristfälliga (obefintliga) kommunikation, där bajset växer :D

Mon Amie har varit under strikt igångsättning i cirkus en vecka och jag kan ha råkat jinxa det hela lite genom att ösa lovord över min åh så fantastiska kuse. Jag har nämligen helt glömt att ta med i beräkning att den senaste veckan har vi strosat runt på vägarna i kolsvart mörker, dvs kusen ser absolut ingenting att bli rädd för, niet, nada, zero.

Idag modifierade vi igångsättningschemat och istället för en planerad uteritt fick Mon Amie springa av sig all den energin i ridhuset, trodde jag. Hon galopperade 1,5 varv i snigelfart och travade 1 varv med samma ambitiösa tempo tills hon slutligen kände sig nöjd och spenderade dom resterande minuterna i ridhuset med att slicka rent min panna. 

Återstår att se vilket humör hon är på imorgon...

Preciis när mitt bloggflow börjar frodas som mest lyckas jag, dagen innan den efterlängtade MyDog mässan, starta det nya året med en bilolycka som kunde kostat mig livet. Spank you Karma!

Att man kör som ett praktexemplar och inväntar fri sikt i sisådär 7 minuter innan man gör en vänstersväng ut på en stor väg, spelar uppenbarligen ingen som helst roll när små bondpojkar kör i en hastighet likt fast & furios och placerar sin front i min förarsida.

Jag hann skymta ett par lyktor i ögonvrån, sen blev jag medvetslös tills polis, brandkår och ambulans var på plats och puttade liv i mig. Det var blod överallt och jag satt fastklämd mellan sätet och den intrycka bildörren från midjan ner till knät.

Brandkåren tvingades klippa loss mig från bilen som var i så uselt skick att ambulanspersonalen fick ta ut mig på en bår genom bagaget.

Ett gäng styng i ansiktet, en natt på sjukhus och någon vecka hoppandes fram på kryckor senare hade jag läkt ihop rätt fint.

Idag 1,5 månad senare är det bara ärren som kvarstår.

Istället har jag köpt mig en V50, en värdig, fin efterträdare trots att barn inte längre spöar skiten ur varann när jag kommer körandes.

Fördelarna med bra dragvikter, låg bränsleförbrukning, starka dieselhästar och oändligt med utrymme väger dock, till min stora glädje, tyngre än lite slagsmål på daglig basis.