.

 

Redan när Piraats skadejournaler började samlas på hög lovade jag mig själv att han skulle bli min sista häst. Det sket sig rätt stort och helt plötsligt stod även Mon Amie i stallet. Efter henne skulle det däremot inte bli några fler hästar, speciellt inte efter skadereprisen á la Piraat. 

Men! Nu har det börjat suga en hel del i hästägartarmen. Jag kommer på mig själv med att bläddra bland annonser på daglig basis, vänder på slantarna i min ekande ekonomi, diskuterar med sambon och bollar idéer med mig själv. Inte blir det lättare av att alla runtomkring är så härligt peppande och tycker att det är en självklarhet att jag ska ha en häst till. Well hello I-landsproblem!

 

1. Skaffa foderhäst i minst ett år för att känna efter om jag verkligen vill fortsätta med hästeriet.

2. Lämna tillbaka kusen när kontraktet löper ut.

3a. Om hästintresset kvarstår och fortfarande känns kul så kommer Mon Amie betäckas med en så gott som redan utvald läckerbit.

3b. Om hästintresset fortfarande är på vift så får Mon Amie helt enkelt fortsätta sitt slappa pensionärsliv som vanligt.

 

♥♥♥

 

 

 

 

Men hur har alla hittat hit? Har någon mutat er? Har ni råkat googla vulgära könord och blivit direkt omdirigerade hit? Tell me! 

Klinikbesöket gick över förväntan! Inga mirakel har skett och heller ingen förbättring, tvärtom fanns där lite förändringar på röntgen men lika glad var jag för det när jag fick åka hem med en icke utdömd bästavän.

Dom enorma förkalkningarna i nacken hade förvandlats till kompakt ben vilket resulterar i att nacken är ännu stelare nu och gör ännu mer ont när den utsätts för påfrestning. Dessa "benpålagringar" syns och känns nu väldigt tydligt i form av två hårda bulor i nacken och gör att hon återigen är väldigt tryckkänslig där.

Vår fantastiska veterinär beundrade min kämparglöd och sträckte sig så långt i sin etik att hon skrev ut ett "livstidsrecept" på Fenylbutazon "för att jag ska få ut lite glädje av hästen". Tanken är att Mon Amie ska få äta det i ett par dagar för att sedan se om det gör någon skillnad i ridningen. Om jag vill så kommer vi då ha möjligheten att ge henne regelbundna kurer med smärtstillande för att åtminstone kunna rida ut i skogen några gånger i veckan. Notera dock att jag ännu inte har förhandlat med min inre moraltant om detta verkligen är en lösning som jag vill satsa på.

Veterinären var dessutom väldigt positivt ställd till att ta ett föl på Mon Amie. Hon har alla förutsättningar som krävs, bra stam, fint psyke, bra exteriör och inga ärftliga skador/sjuldomar. Det kan även gynna oss båda på flera sätt...

1. Jag får såklart en avkomma efter min älskade häst.

2. Vi får minst ett helt kravlöst halvår på oss då Mon Amie bara får gå i hagen och förhoppningsvis kanske läka ihop lite, jag kan släppa alla kraven från min sida och behöver inte känna någon press över ridningen.

3. Ett sto producerar mycket nya hormoner under sin dräktighetstid. Mirakel kan hända och detta kanske till och med kan hjälpa till att sätta igång någon slags läkningsprocess i nacken.