.

Att vara 20 år med nervskador, en trasig halsrygg och dessutom en skriftligt bekräftad invaliditet måste väl ändå vara ett ypperligt bevis på att man sällan spenderar sin fritid i soffan gråtandes till någon smörig dokusåpa.
Jag har dock på senare tid blivit lite blåögd och intalar glatt mig själv att min fysiska form är top notch och min kuse är jääättesnäll! Eller?
Kanske, möjligen, mest troligt var hon det för ca ett halvår sedan pga den stora avsaknaden av både muskler och kondition. Nu för tiden finns det goda skäl till varför hon kallas både sportkossa och räcerräka.

Gårdagens planering gick ut på att jag skulle vara sådär omänskligt effektiv och hinna fixa färdigt med allt vad stallsysslor heter innan vi skulle iväg och avverka inte mindre än två "fars dag"firanden.

Självklart var jag så morgontrött att jag nästan kräktes ur stortårna men Mon Amie krävde motionering så jag planerade även in en liten runda för henne. Lugnt och mysigt skulle vi ha det (så jag kunde powernapa på kuseryggen innan pappavisiterna) men tji fick jag när min inre idiotiska idiot bestämde sig för att vi skulle vandra bort mot Hamrekulle. Helvetesplatsen med alldeles för många onödiga hektar öppna fält, 0% torrsubstans i marken, snorhalt gräs och dessutom vidriga pensionärer med lika vidriga, olydiga hundar som glatt jagar oss ryttare och biter våra hästar i haserna.

Med tanke på fröken Mon Amie von klantarsles två svullna ben och hennes extrema utmattning efter senaste träningen, var jag även naiv nog att tro att hon skulle hålla sig i skinnet. Men neejdå, hon fullkomligt exploderade, kastade sig upp i luften, följt av ett dussin beundransvärt graciösa bocksprång som skulle få vilken broadwaydansör som helst att kikna.

Första gången tog jag med en nypa salt. Mon Amie har trots allt en tendens att bli så överlycklig att hon faktiskt får en blackout. Men efter fem galoppfattningar med samma utgång så gav jag upp och utnyttjade istället all denna energi för att träna tempoväxlingar i trav. Det å andra sidan, det gick rent ut sagt förjävla fint och plötsligt kom jag på mig själv med att sitta där med ett löjligt flin från öra till öra på mina ruskigt fina kuse som hade knälyft i stil med en spanjor och bakbenen nästintill under hakan.

Hemvägen gick sen på ettans växel, på lång tygel, i ca 3 km/h. Förvånatsvärt...