.

Sömn är en utrotningshotad bristvara hos mig. Ändå lyckades jag hålla tillbaka mina tårar av blod och kände mig förvånatsvärt utvilad när ifånens väckarklocka bestämde sig för att släpa mig upp från sängen kl halv 7 imorse. Att gå upp så tidigt är för övrigt en satanistisk påhitt, särskilt när man dessutom ska vara strandad på jobbet till halv 9 på kvällen.

Men på något mirakulöst sätt lyckades jag iallafall starta mina morgonrutiner som i vanlig ordning består av att snubbla på hunden, avdunsta två liter urin och berömma mitt hår för hur det har lyckats uppnå den mest groteska graden av flott innan jag slutligen drog på mig mina oerhört slisktajta hopplakusebyxor för att slutligen glida i den något morgongriniga plåtlådan för lite träning! Första träningen på typ tre veckor för att vara mer exakt.
Frukostintaget fick jag helt enkelt skita i, sånt har väl ingen hobbyskadad människa tid med?

Sjukt dålig idé kan jag ju säga lite såhär i efterhand eftersom Ingrid tyckte att vi skulle kötta på ridpasset med en "du ska påverka och ändra galoppen med din sits". Dvs omänskligt hög påfrestning på bålmuskulaturen vilket resulterar i magont, träningsvärk och att inälvorna överväger självmord. Kanske skulle fundera på att bli lite fit trots allt?
Pinsamt med tanke på att till och med MonAmie hanterade övningen like a baws och galopperade på som självaste räcerräkan ända tills krafterna tog slut och hon blev seg som snor. 500kg snor som jag tvingades motivera och bära runt på tills hon äntligen fick skritta och ladda batterierna.

Tur vi har Ingrid som motiverar oss till annat än att äta praliner och gråta till säsongsavslutningen av Jersey Shore.

Avrundar inlägget med en superflådig bild på min sportkossa, tagen innan vinterkappan hade vuxit ut. Nu för tiden ser hon mest ut som en fyrbent ulltoffel.
Min ulltoffel <3