.

Hur gärna jag än vill peka fulfinger åt bilförare från hästryggen och galoppera i 320 km/h så känns det dessvärre omänskligt när kusens ämnesomsättning vägrar använda sig av logikens lagar. Ja men låt gärna hästkräket bli Barbapappafet under vinterhalvåret för att sedan få henne att se ut som en mager bulimitiker under sommaren.

Logiskt? Nope! Drygt? Jaaaa, riktigt sådär "dör dryghetsdöden"drygt. Så härmed befinner jag mig i den åh så roliga foderdjungeln och försöker hitta ett kraftfoder/färdigfoder/tillskott/whatever med så högt proteininnehåll som möjligt. Enkelt kan tyckas, om det inte vore för det förbannade faktum att 999 av 1000 proteinrika foder har minst lika högt energiinnehåll och jag råkar faktiskt vara ganska rädd om livet.

Summa summarum: Jag tvärvägrar att köra slut på min finkuse och låter henne gå lite på halvfart tills jag har trollat fram ett mirakelfoder.

 

För övrigt så får jag nog snällt lära mig att leva med tanken på att benslakten är obotlig. Efter lite pepptalk med min veterinär så har vi kommit fram till att hela "sparkar sönder sig själv"problemet kanske, möjligtvis, om vi har tur, kan bli bättre om MonAmie får lite mer muskler i framänden #köperalltidklantigahästar. Tills dess vill jag helst rulla in kusen i bubbelplast och ställa henne i en spotlightbelyst glasmonter.