.

Efter att ha svurit, gråtit, svurit lite till och grävt ner mig i ett par dagar börjar humöret äntligen vandra lite smått uppåt efter en jäklans massa pepp och hjälp från finfina människor. 

Jag fick mig en nostalgisk tripp down memory lane tillbaka till ridskoletiden när det tog inte mindre än tre försök att klä på Mon Amie tränset. I mitt tycke är det på tok för många remmar på helt fel ställen och efter cirkus 20 minuter brainstormande och inpassning kunde jag klappa mig själv på huvudet och känna mig löjligt nöjd. Testpilota får vi göra imorgon! 

Hittills är jag supernöjd. Läderkvalitén är el fantastico, speciellt efter att jag gick bananas med läderfettet. Att remmarna måste spännas lite onödigt hårt kan jag väl lära mig att leva med om det kan hjälpa min älskade finkuse att slippa ha en massa ont. Måste bara komma på något sätt att pimpa pannbandet, pannbandet på en häst är ju trots allt som fälgarna på en bil. Fint ska det va!