om fel val av julklapp
Det ligger i mina gener att ha kort stubin och jag föddes med en livshotande allergi mot idiotiska människor. Men något som får mig att koka lite extra av ilska så här i juletider är alla dessa stackars unghundar/valpar som annonseras ut som "den perfekta julklappen". Självklart är dessa annonser skrivna av inkompetenta slemrövar och i dom flesta fall skrivna i jag-form (t.ex. nu måste lilla jag flytta hemifrån blablabla)
Dom senaste praktexemplaren har varit 8v. blandrasvalpar Amstaff/Dalmantin och en 6 mån. Siberian Husky.
Ja för det köper man ju jättegärna till sin totalt icke hundintresserade 7-åring!
Det är samma visa varje år.
Snorungen får sin valp, vald efter föräldarnas plånbok inte efter lämpligast ras.
Valpen får all världens uppmärksamhet, det bjuds hem kompisar och barnen får glatt visa upp den bedårande julklappen som om det vore en raritet i en glasmonter.
Valpen växer, tänderna börjar klia, föräldrarna blir förbannade när laddaren till den senaste Macbooken blir söndertuggad och barnen blir allt mer rädda för dom små vassa tänderna.
Valpen växer, utvecklas ytterligare och kräver mer stimulans. Familjen tror fortfarande att det räcker att släppa ut hunden på gräsmattan i fem minuter tre gånger om dagen och blir allt mer förskräckta när den överenergiska hunden drar i koppel, fortsätter bita sönder grejer och börjar leka "tufft" med barnen.
En vecka senare slängs hundstackaren ut på annons som "problemhund".
Bullen som 2-åring.
Min vän för livet som jag köpte för mina egna pengar som 13-åring. 8 år och en hel del gråa hår senare är han fortfarande samma fantastiska hund som den lilla 4-veckor gamla valpen som jag blev kär i första gången jag såg honom ♥
bästaste kundservicen
Lika viktigt som det är för mig att kasta skit på företag som inte kan göra sitt jobb, lika viktigt är det att ge en gigantiskt eloge till dom som förtjänar det!
Dagens eloge går till Strömsbergsgård.
Jag beställde för exakt två veckor sedan ett Amigo Bravo 100g.
Hade då en rabattkod att utnyttja så prislappen landade på plånboksvänliga 980kr. Rambo original 100g låg högst upp på önskelistan men var dessvärre långt över min budget.
Torsdagen där efter hade täcket fortfarande inte skickats så jag kontaktar Strömsbergsgård och får veta att täcket är på väg till dom från Irland och tjejen jag pratar med lovar att det skickas till mig senast på måndagen.
Igår (torsdag) var fortfarande inget täcke på väg och jag ringde upp dom ännu en gång.
Då får jag reda på att täcket fortfarande inte ens har anlänt till butiken.
Jag förklarar läget för tjejen på andra sidan luren, att jag omöjligt kan vänta på ett täcke som kanske, förhoppningsvis kommer om ytterligare en vecka och ber henne att annullera min order.
Hon springer ut på lagret för att se vad dom har hemma och säger att hon ska prata med sin chef och höra av sig om en liten stund.
Sagt och gjort blir jag uppringd efter 5-10min och får höra "lägger du till en 500-lapp så skickar vi ett Rambo original 100g till dig redan imorgon". Wiiieee!
Självklart tackar man inte nej till ett sånt erbjudande så nu är ett sånt på väg till mig trots allt! :)
My preciousss... ♥
Snaart är samlingen komplett! ♥
det blir sällan som man tänkt sig
Hej jag heter Agata och jag är den mest informativa mästerbloggaren någonsin!
Förvånansvärt många undrar hur det har gått för oss, sen om dessa faktiskt bryr sig eller bara är ute efter att snoka, det vette fan.
Anywayz...
Jag skulle jättegärna vilja skriva att läderbettet var mitt livs bästa inköp, Mon Amie blev lyrisk som en P12 på en nudiststrand och nu ska vi för resten av hennes mirakulöst fullt friska liv vinna skiten ur tävlingar på Grand Prix-nivå.
Men så är inte fallet. Bettet var skräp. Så var det med dom välinvesterade 700 pengarna...
Så nu tar vi ett par steg tillbaka och provar något mer simpelt. En stigrem med tre lager tjockt ludd i nacken och så klart Mon Amies gamla bett, som hon för övrigt blev så lättad över att få tillbaka att hon somnade i stallgången med det i munnen.
Idolbild: finkuse med tokstort ludd i modifieringsstadie
Ridpremiären gick över förväntan och jag var som ett nyrikt barn på julafton när min stjärt placerades i den åh så bekväma Prestigen 163cm ovan mark.
Luddet fungerar säkert som en temporär lösning men symptomen är fortfarande väldigt tydliga.
Dom flesta jag har varit i kontakt med angående skadan förespråkar faktiskt "The difference" tränset och ja, dom har faktiskt väldigt rätt i det dom säger. Även om jag avskyr att snurra ihop munnen på Mon Amie med 10 remmar så är det ju trots allt nacken vi måste utgå ifrån. Kan dom 10 remmarna vara den bästa lösningen för vår del så ja, jag får väl helt enkelt snällt bita ihop och ge det en chans. Ska bara vinna på lotto eller gifta mig rikt först :))
tru dat
ett steg närmare rätt
Idag landade bettet i brevlådan!
Jag vet att jag är extrem tjatig just nu men om ni bara visste hur jäkla bra det känns att ha hittat en lösning som förhoppningsvis hjälper min älskade Mon Amie att komma ett steg närmare ett fullt normalt, smärtfritt liv. ❤️
Det ska bli jättespännande att prova bettet och jag hoppas verkligen att Mon Amie kommer acceptera det. Gör hon inte det, ja då får vi hitta på något annat. (:
Vi blickar framåt
Under vår promenaddebut i helgen blev det ganska glasklart att det inte har skett någon större förändring på skadefronten. Mon Amie är en riktig liten kämpe och när hon får komma ut är hon precis som vilken störtmysig, pigg, levnadsglad häst som helst. Men bara det att grimman ligger an mot nacken blir ofta ett irritationsmoment och ännu värre blir det när det uppstår ett högre tryck där.
Det i sin tur innebär att jag har fått utesluta allt vad "vanliga" träns heter. Idén om ett Dyon the difference-träns fick jag också lägga på hyllan efter att ha insett hur många (ordentligt spända) remmar det krävs för att hålla skiten på plats.
Så nu är detta bett på väg hem till mig.
För den som är nyfiken så förväntas det utseende/funktionsmässiga slutresultatet se ut såhär...
Jag är riktigt förväntansfull och tror att det alldeles säkert kommer gå helt kalas att rida med detta bett om bara Mon Amie accepterar det (:
Snaart hoppas jag att vi är där igen...
en oförändrad lägesrapport
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Mon Amie medicineras fortfarande 4-5 gånger per dag och på torsdag kan hon äntligen börja ridas lite smått igen.
Skadan verkar dock inte bli bättre, utan varierar mellan "oförändrad" och "värre" och jag önskar verkligen att jag hade några slantar att lägga på ett "Dyon the difference"träns. Det gör så ont i mig att se hur stackars M vissa dagar har så ont bara av att ha grimman på sig i stallgången.
Om lite mer än tre veckor får vi en noggrannare insikt i hur framtiden kommer se ut för vår del. Till dess biter vi ihop och kämpar på så gott vi kan.
♥
trettiofem kilo kärlek
♥
♥
Chockerande besked
Egentligen vill jag skrika, och gråta och spy galla över att livet är så orättvist. Men jag är bara tom. Fylld av chock och förtvivlan men får inte fram någon känsla.
Mon Amies nacke är helt förkalkad. Någon form av yttre trauma orsakade en rejäl inflammation i nacken, som i sin tur startade förkalkningen.
Veterinären misstänker att inflammationen fortfarande är aktiv eftersom symptomen visade sig så pass "nyligen" så Mon Amie får nu fyra olika mediciner i form av salvor, vätskor, pulver och sprutor för att förhoppningsvis bota inflammationen och bromsa kalkbildningen.
Om hon någonsin igen kommer fungera fullt ut som ridhäst är just nu väldigt oklart.
Jag hoppas ni förstår att jag lämnar bloggen ett tag.
på't igen!
Om det är något jag har lärt mig under alla år som ryttare så är det att man efter ett fall, snabbt måste upp i sadeln igen, oavsett situation. Denna gång är inget undantag och jag har återigen samlat till mig mod för att boka in ännu ett klinikbesök. Denna gång på Ugglarps gård.
Så japp, medan majoriteten av Sveriges tuttutrustade människor spenderar hela sin fredag med att "tagga fääst" så styr jag samtidigt kosan mot Ängelholm med min finkuse på släp.
Let the magsår begin!
Fashionistamode on
Matinköp pågår.
Dresscode:
- Fyra år gammal ridjacka med femton olika doftnyanser av hästrumpa.
- Sju år gammal hoodie.
- Ett par lika gamla 3/4-mjukisbrallor.
- Långkalsonger i säsongens färg.
- Ett par noggrannt utvalda raggsockor.
- Slutligen, ett par helt odörfria stålhättekängor som lyfter hela outfiten.
Summa summarum: Ni behöver aldrig någonsin oroa er för att detta ska bli en modeblogg.
det perfekta iFånplagget
Efter lite mer än två år med fula, skitiga, trasiga och lågkvalitiva skal (ibland inget alls och fånen ser ut därefter) anlände denna goding hemma här om dagen ♥
Förhoppningsvis kommer detta lyckas stilla min beslutsångest angående en iFån 5s ett litet tag till...ahmenvafan
Jag står fast vid min åsikt att livet som hästägare med lätthet kan jämföras med en rektalundersökning.
För guess what... Mon Amie har skadat sig...igen...fucking el crapo!
Vänster bakben är svullet och jag hanterade hela situationen som vilken hästägare som helst. Jag suckade högt och kladde ner skiten med kylliniment.
För den som har missat uppföljningen av vår fabulösa "åk hem och lär dig rida"diagnos (made by veterinär von *könsord*) så har det dessutom uppkommit söta små bulor på Mon Amies vänstra bog. Hårda, varma och svullna sådana.
Så ja, efter flera timmar av avancerad research på FBI-nivå (typ google) har jag efter måånga om och men och panikanfall och fiske efter mitt självförtroende, kommit fram till att det blir en bokning på Ugglarps hästklinik imorgon. Denna gången tänker jag minsann inte ge mig och kommer inte åka därifrån nöjd förrän kusekräket har fått en fullservice!
Edit: Hade helt förträngt att fint folk vägrar ha telefontider på helger så jag får snällt leva vidare med min ringa-kliniken-ångest till på måndag. rövsmör
It's an end of an era
Finally! Efter att under en lång period ha gnällt över hutlösa bilder på nakna småbarn, en duckfaceepidemi, tusentals djupa citat-bilder (vem fan går på den skiten?) och minst lika många blödigt äckliga kärleksförklaringar made by människor som redan spenderar 365 dagar om året ihop, så har jag äntligen fått tummen ur brunhålet och inaktiverat mitt Facebookkonto.
Istället kan ni (förhoppningsvis) förvänta er en något stabilare uppdatering på le blogg. Och Instafag ofc.
aldrig mer ale djurklinik
Höjden av ett misslyckat klinikbesök är när man åker hem storgråtandes och den extrema klumpen i magen är större nu än innan själva besöket, trots att hästen uppenbarligen är frisk.
Mon Amie har den senaste tiden visat väldigt märkliga symptom i halsområdet. Hon har totalvägrat att gå på böjt spår i vänster varv, skakar massor på huvudet (visar tydligt att irritationen sitter på vänster sida) och är dessutom väldigt öm på halsen och uppe vid nacken efter ansträngning.
Hon är dock fantastiskt fin att rida på rakt spår och visar inte ett enda tecken på hälta. Tog såklart det säkra före det osäkra och bokade en tid på Ale djurklinik för att utesluta att det verkligen inte finns någon skada innan vi fortsätter ridningen, speciellt när det snart ska ställas högre krav på min finhäst.
Jag var extremt noggrann med att förklara för veterinären att Mon Amie har gått på halvfart detta året. Dels hade hon vintervila i några månader och sen fick vi klämma in en ofrivillig vila i somras då hon växte och ändrade sig så mycket i kroppen. Med andra ord har vi i princip endast ridit ut och dressyrat lite på fälten, fokuserat på att hon ska behålla sin naturliga framåtbjudning och byggt upp lite muskler och kondition.
Veterinären verkade dock ha lyssnat med sitt anus. Besöket gick till såhär:
- Jag anmäler oss i receptionen, Mon Amie ställs i en utebox och vet. kommer sisådär 40 minuter för sent.
- Vet. frågar vad det är för stam, rynkar på näsan och kräker ur sig att såna hästar är skarpa.
- Böjprov görs på alla ben men nacken, halsen och bogarna utelämnas. Trots detta fastslår hon att hästen inte har ridits i form och är därför inte lösgjord i sidorna.
- Vet. frågar om detta är min första unghäst, idiotförklarar mig och börjar diskutera unghästridning med mig som om jag var en 5-årig neandertalare.
- Vet. vill se M under ryttare så vi ska mötas i ridhuset om 10 minuter.
- Efter 20 minuter har hon fortfarande inte dykt upp och vi har fått sällskap i det redan så minimala ridhuset av två tjejer som tydligen ska ha dressyrträning där. Tilläggas kan att dessa inte är bekanta med högerregeln eller att skritt ska ske innanför spåret. Till slut ställer vi oss bara i ett hörn.
- Vet. dyker upp och säger att hon kommer om 10 minuter.
- Vet. dyker upp och säger att hon kommer om 5 minuter.
- Vet. dyker upp efter 5 minuter med två andra kunder och deras häst och jag får snällt lämna ridhuset för att dom ska longera den.
- Vet. försvinner återigen för att behandla den nya hästen.
Vid det laget är Mon Amie jättetrött efter att ha åkt transport 1,5 timme och vara på kliniken i 3 timmar, så det säger ju sig självt att min vanligtvis väldigt pigga och alerta häst är lite seg i både kropp och knopp.
- När vet. äntligen behagar att återkomma till oss så börjar negativiteten flöda. Allt var tydligen fel. Mon Amies framåtbjudning, form, obefintliga stöd på bettet och det spyddes galla över hela min ridning. När vet. slutligen kräker ur sig "Du borde skicka henne till någon duktig ryttare som kan rida henne bättre", då brister det för mig. Med gråten i halsen skriker jag till henne att "Nu skiter jag i detta! Nu åker jag hem!", hoppar av och går iväg till transporten.
Jag har aldrig någonsin tidigare blivit behandlat så respektlöst och nervärderande som idag! Jag betalar dyra pengar för att ta min häst till klinik och ska bli behandlad därefter. Skadan som vi åkte dit för ignorerades fullständigt, kundbemötandet var uruselt och mitt självförtroende är så bottenkört att jag aldrig tänker återvända dit igen!
♥
det finaste jag har
Mon Amie ♥
man har fått magsår för mindre
Min förmåga att formulera mig som en icke dyslektiker verkar ha försvunnit samtidigt som mitt hopp om att livet någon gång komer sluta sparka på dom som redan ligger ner.
Idag, denna äckliga Måndagsmorgon har jag ringt ett par magsårframkallande samtal.
Det första samtalet resulterade i att jag och Mon Amie kommer spendera den kommande torsdagen på Ale Djurklinik. Tanken var från början att vi skulle till Särö men Ale har den röntgenutrustningen vi behöver så jag möter upp min veterinär där istället. Jag tänker inte gå in på mer detaljer än så, inte förrän jag själv har mer koll på läget. Just nu är jag bara helt tom.
♥ ♥
♥ ♥
Det andra samtalet har jag fasat länge inför och det knyter sig magen bara av att skriva detta. Jag har bokat ännu ett läkarbesök, men inte vilket läkarbesök som helst, utan ett där vi ska ta reda på om jag ligger i riskzonen för cancer. Med tanke på cancerhistoriken i familjen så känns det ärligt talat inte allt för lovande.
- Morfar - Dog av cancer i 40-50 årsåldern.
- Morbror - Drabbades i 35-40 årsåldern. Har genomgått flera operationer och lever med Stomi. Dessvärre har det uppstått komplikationer och läget är väldigt kritiskt.
- Pappa - Dog av cancer i 30 årsåldern.
- Mamma - Drabbades i 30 årsåldern, överlevde trots flera operationer (tack och lov ♥) men lever nu med Stomi.
Fick även veta igår att min 19-åriga kusin (son till min morbror) har varit och kollat upp sig. Läkarna hittade cystor på tjocktarmen men tack vare att det upptäcktes så tidigt så är läget stabilt så länge han går på regelbundna läkarbesök och bränner/lasrar bort dessa.
Min undersökning drar igång om exakt en vecka. Jag är fullkomligt livrädd.
ekonom 1.0
Den som säger att alla hästägare har obegränsat med pengar har uppenbarligen aldrig varit hästägare själv.
Efter en separation, två flyttar, två kostsamma bilaffärer, en växande unghäst och hutlöst många läkar/sjukgymnastbesök (tack och lov för frikort, finally!) kan jag knappast påstå att 2013 har varit mitt allra bästaste ekonomiska år.
Nej jag är inget "lyxfällan"fall, nej mina djur svälter inte och nej jag hatar inte mitt liv. Det är faktiskt förjävla fint, tackar som frågar!
Jag har helt enkelt, till skillnad från typ majoriteten av hästbloggare, prioriterat bort allt vad onödig shopping heter och jag kommer härmed brinna i helvetet för att jag inte har det senaste Dyontränset eller Anna Scarpati schabraket med 9 Swarovskipasspoaler. Shame on me! Eller?
Istället har jag prioritetat mina hårt intjänade slantar på att ge Mon Amie dom bästa möjliga förutsättningar för att hon ska kunna utvecklas som den fantastiska individ hon är. Med fin stallplats med lika fin hästhållning, en välutbildad duktig hovslagare (som kostar därefter), sadelprovning med allt vad det innebär och såklart foder. En jävla massa svindyrt foder, för inget annat duger, såklart.
Tack och lov att åtminstone våra fabulösa ridvägar är gratis.
Nej, jag tänker inte gå runt och låtsas som att jag glider på en räkmacka och ser på livet ur en miljonärs synvinkel. Det är så jävla många andra som gör det redan. Jag är en medelsvensson med en medelsvenssonlön och en inte så medelsvenssonshobby. Ingen borde tro något annat.
Hoppas från djupet av mitt äckligaste organ på en snäll tomte i år.
Påtal om materiella ting så får Pikeur (och Horse Farm) ännu en gång en gigantiskt eloge för sin service!
Efter ett halvår på villovägar (reklamerad i mars) i diverse länder har min älskade tröja äntligen hittat hem igen ♥
Vägrar vara höstbitter
Att kusen fäller som en jude, avnjuter dagligen en lerinpackning deluxe och det krävs 10kg reflexmundering för att lyckas komma iväg med livet i behåll, känns totalt oväsentligt när man återigen får placera arslet i sadeln på regelbunden basis.
Syns man så finns man. LED-bröstan klassas som "bästa köp 2012"
Sadeln ligger bättre än någonsin och Mon Amies anus-standardV8 har tydligen uppgraderats till en HemiV8. Top Notch!
Gårdagens ridutsikt, el magnifiko!
eufori
Dom högre makterna måste ha tagit åt sig av mina dödshot till dom för redan imorse kom hoppet om lite flyt tillbaka!
Har äntligen fått prata med en veterinär som till min enorma glädje var inne på exakt samma spår som jag och vi konstaterade att det trots allt inte handlar om något värre än sköra, ytliga blodkärl. (porslinshästar är kul har jag hört)
Så idag ska det ridas! Skit samma att vi kommer drunkna i den härliga syndafloden som pågår utanför fönstret. Jag ska upp på min finkuse och jag kommer njuta skiten ur varje steg.
Idolbild: finkuse
Jag är för övrigt expert när det gäller timing (precis som kusen uppenbarligen) så det passar lite extra fint att jag åtminstone får komma igång med ridningen när sjukgymnasten har givit mig strikt gymförbud i en vecka :))
Ryggen är en rejäl sträckning rikare och jag hoppas från djupet av min tjocktarm att den där kotan stannar där den hör hemma.
Rövsmör
Jag har ungefär lika mycket flyt inom hästar som en punkterad kotarm har mitt ute på djupaste havet.
Värre blev det idag när jag äntligen skulle få rida ut på min räcerräka efter två månaders riduppehåll. Precis när vi var på väg ut genom stalldörrarna började Mon Amie blöda näsblod, då var det bara att vända på klacken och slänga av all utrustning igen.
Nu ska jag återgå till att fundera över varför jag fortfarande envisas med att ha häst.
Vi åkte iväg på den efterlängtade sadelprovningen i fredags. Fick gladeligen behålla min störtsköna sadel men bytte den vanliga fårskinnspadden mot en Correction Pad.
Efter lördagens 15 minuters provridning av padden (i ridhus av den simpla anledning att jag är rädd om livet) såg det riktigt lovande ut.
Detta är tredje gången på bara ett par veckor så något måste definitivt vara fel. Det är bara så förbannat märkligt eftersom hennes övriga hälsostatus är helt oförändrad.
Självklart lyckades jag inte få tag på någon veterinär heller eftersom alla envisas med att ha telefontider 8-9 och där efter fullkomligt skita i sina kunder.
Ridaredo kuse
Blodig kuse :(
Nu ska jag återgå till att fundera över varför jag fortfarande envisas med att ha häst.
